Jag engagerar mig ideellt i samhället. Jag är en del av den i Sverige stora fotbollssektorn. Jag vet inte om jag gillar fotboll egentligen men jag gillar människor. Jag gillar mänskliga fenomen som är utanför det nödvändiga eller rationella. Fotbollspubliken är ett sådant fenomen. Helt utan logik samlas tiotusentals eller 87 människor och tittar på några som ska spela fotboll. De församlade har inte lön eller ska inte sälja nåt. De bara samlas för vara publik. För att titta. Låter passivt.
Det finns de som står med bar överkropp i april. Fast de står inte - de hoppar för att de älskar Hammarby. I 90 minuter kan de hoppa. Om de vill, annars inte, såklart.
Och en alldeles djupt mänsklig gemenskap finns.
En alldeles underbara känsla för en människa att vara med om.
Stackars, stackars dig som aldrig hoppat för att du älskat samma
sak som sextusen andra, samtidigt.
Jag hoppar inte i min gula väst. Jag är publikvärd och visar var raderna och platserna finns. Jag håller rent i trappan.
"- Kan du sätta dig på din plats? du får inte stå där för det är en utrymningsväg. "
(Ibland får jag vara publikvärd åt brandmän som får stå i trappan. Det är så coolt, liksom. Jag och brandmännen. OMG!)
På senaste matchen såg jag en plastöl splasha ner bland barnfamiljer och rullstolburna längst nere på Södra. Nån hetsig typ kastade den, jag antar i vredesmod. "Skandal, skandal, en domarskandal". Men ändå - det var inte domaren som kastade ölen. Så jag säger till en av de som har oranga västar. De som är publikvärdschefer. Han kommer på en gång och jag säger vad jag sett. Publikvärdschefen vill veta vem som gjort det men jag vet inte det. Jag vill bara att det ska ageras på det jag sett. Den oranga västen går upp på läktaren och börja fråga runt i publiken. Efter ett tag har han identifierat den kille som kastat ölen. Publikvärdschefen ber en
(ordningsvakt?)i civila kläder hämta ölkastaren till trappan. Det är bra för då blir ölkastaren inte så utpekad dvs folk i oranga västar drar blickarna till sig och nu kunde ölkastaren resa sig och hänga med en kille i jeans utan att förlora ansiktet.
Jag står nere på plan och ser att de tre pratar. Sen ser jag att tre ordningsvakter i västar joggar mot trappan. Innan de hunnit upp ser jag att ölkastaren lämnar arenan.
Jag föreställer mig att ölkastaren har fått tillsägelse att gå för att han kastat ölen och han blir inte övertygad förrän han ser ordningsvakterna. Jag tycker att det var så bra. Bara genom att han fick lämna arenan har vi säkert kunna visa tio andra att det är dumt att kasta öl på folk. Man får inte det. Om man gör det får man inte vara med. Att bara säga till den här killen att man inte får är så onödigt, han vet det. Vad han inte kände till var konsekvensen. Nu vet han det också. Och förhoppningsvis flera andra. Och ytterligare andra kanske känner sig tryggare när de ser att det som händer följs upp. Om man stör eller förstör får man inte vara med. Då måste man gå. Ut från arenan eller ut från klassrummet. Det är konsekvensen. Inte straffet eller skammen, utan konsekvensen av handlingen. Så är det bara. För allas skull!
Din med, även de gånger du måste gå ut eller ditt barn eller din kompis.
sak som sextusen andra, samtidigt.
Jag hoppar inte i min gula väst. Jag är publikvärd och visar var raderna och platserna finns. Jag håller rent i trappan.
"- Kan du sätta dig på din plats? du får inte stå där för det är en utrymningsväg. "
(Ibland får jag vara publikvärd åt brandmän som får stå i trappan. Det är så coolt, liksom. Jag och brandmännen. OMG!)
På senaste matchen såg jag en plastöl splasha ner bland barnfamiljer och rullstolburna längst nere på Södra. Nån hetsig typ kastade den, jag antar i vredesmod. "Skandal, skandal, en domarskandal". Men ändå - det var inte domaren som kastade ölen. Så jag säger till en av de som har oranga västar. De som är publikvärdschefer. Han kommer på en gång och jag säger vad jag sett. Publikvärdschefen vill veta vem som gjort det men jag vet inte det. Jag vill bara att det ska ageras på det jag sett. Den oranga västen går upp på läktaren och börja fråga runt i publiken. Efter ett tag har han identifierat den kille som kastat ölen. Publikvärdschefen ber en
(ordningsvakt?)i civila kläder hämta ölkastaren till trappan. Det är bra för då blir ölkastaren inte så utpekad dvs folk i oranga västar drar blickarna till sig och nu kunde ölkastaren resa sig och hänga med en kille i jeans utan att förlora ansiktet.
Jag står nere på plan och ser att de tre pratar. Sen ser jag att tre ordningsvakter i västar joggar mot trappan. Innan de hunnit upp ser jag att ölkastaren lämnar arenan.
Jag föreställer mig att ölkastaren har fått tillsägelse att gå för att han kastat ölen och han blir inte övertygad förrän han ser ordningsvakterna. Jag tycker att det var så bra. Bara genom att han fick lämna arenan har vi säkert kunna visa tio andra att det är dumt att kasta öl på folk. Man får inte det. Om man gör det får man inte vara med. Att bara säga till den här killen att man inte får är så onödigt, han vet det. Vad han inte kände till var konsekvensen. Nu vet han det också. Och förhoppningsvis flera andra. Och ytterligare andra kanske känner sig tryggare när de ser att det som händer följs upp. Om man stör eller förstör får man inte vara med. Då måste man gå. Ut från arenan eller ut från klassrummet. Det är konsekvensen. Inte straffet eller skammen, utan konsekvensen av handlingen. Så är det bara. För allas skull!
Din med, även de gånger du måste gå ut eller ditt barn eller din kompis.
