Ciao, ciao Italia!

Nu åker vi till en camping vid södra Gardasjön. Vi kommer hem den 28 juni.
Vi som ska bo i det härliga tältet är:
Kvinna född -57
Katten-Katten född-63
Fantasiflicka född-82
Terry född -96
Flicka född -03
Tre av oss har campat i Italien förut. Det var hårda tider med liggunderlag men utan möbler. Man vet inte hur mycket man saknar en stol förräns man ingen har.
Nu hyr vi ett färdigrustat tält och det känns lyxigt. Konstigt att camping känns lyxigt...
Vi ses!

Filly har fyllt 20 år!

Idag har Filly varit här. Vi har grillat den mest underbara timjan-fyllda fläskfilén. Filly kan en del om kött och har ätit en del filé under sina tjugo år. Fast mest under de senaste fyra-fem åren. Filéfredag hos pappa.

När han var liten ville han helst ha ris. Bara ris eller med lite fisk och grönsaker. När han var liten ville han bestämma allt. När Filly var liten hade han sin morfar och brydde sig inte om vänner alls. När Filly var fem år lärde han sig klockan själv. Filly älskade nycklar. Och han var söt som spunnet socker.

Han är en underbar son som vuxen. Läxar upp en när man behöver det och håller kontakten med människor som står honom nära. Han är betydelsefull och vet om det.

När Filly tar sig fram i livet har han sitt eget spår, sina egna förhoppningar och drömmar.

Jag tittar storögt på.

Det spåret kommer att ta honom till stjärnorna och han kommer inte att nöja sig med mindre.

Jag har en i hjärtat sprängande glädje för att just jag fick dig!

Vit inredning!

Linnea och jag hade en helg ihop. Den ägnades åt frosseri i heminredningstidningar och shopping samt besök på Husexpo. Jag betalade för ett årskort på en gång. Undra varför! Jag ska inte bygga nåt hus. Men ändå så är det så himla kul att gå och fantisera, tänka smarta lösningar och mysiga stämningar som ska infinna sig i den planlösningen. Det finns nån härlig verklighetsflykt i det här.

Sedan länge har jag lärt mig att inte köpa material som behövs "sen". Ska det köpas material ska det göras omgående. Därför blir det segt mellan omstylingarna här. Men när Linnea var här åkte vi till (bl a) IKEA och jag hittade fina stolsöverdrag. Jag köpte ett för att prova hemma. Det blev fint och jag bestämde mig för att måla mina trista syrabetsade Åbostolar från 90-talet. Jag köpte färg när jag hade tid att måla nämligen på Nationaldagen. Målningen tog två lediga dagar. Idag, söndag, åkte jag till Kungens kurva och köpte fem stolsöverdrag till. Nu hade jag gått från tanke till handling till slutförande. Fantastiskt för att vara mig. Skulle va´snyggt med vitt golv också men jag är

Supernöjd!

En öl kastades på södra

Jag engagerar mig ideellt i samhället. Jag är en del av den i Sverige stora fotbollssektorn. Jag vet inte om jag gillar fotboll egentligen men jag gillar människor. Jag gillar mänskliga fenomen som är utanför det nödvändiga eller rationella. Fotbollspubliken är ett sådant fenomen. Helt utan logik samlas tiotusentals eller 87 människor och tittar på några som ska spela fotboll. De församlade har inte lön eller ska inte sälja nåt. De bara samlas för vara publik. För att titta. Låter passivt.


Det finns de som står med bar överkropp i april. Fast de står inte - de hoppar för att de älskar Hammarby. I 90 minuter kan de hoppa. Om de vill, annars inte, såklart.

Och en alldeles djupt mänsklig gemenskap finns.

En alldeles underbara känsla för en människa att vara med om.

Stackars, stackars dig som aldrig hoppat för att du älskat samma
sak som sextusen andra, samtidigt.


Jag hoppar inte i min gula väst. Jag är publikvärd och visar var raderna och platserna finns. Jag håller rent i trappan.
"- Kan du sätta dig på din plats? du får inte stå där för det är en utrymningsväg. "
(Ibland får jag vara publikvärd åt brandmän som får stå i trappan. Det är så coolt, liksom. Jag och brandmännen. OMG!)

På senaste matchen såg jag en plastöl splasha ner bland barnfamiljer och rullstolburna längst nere på Södra. Nån hetsig typ kastade den, jag antar i vredesmod. "Skandal, skandal, en domarskandal". Men ändå - det var inte domaren som kastade ölen. Så jag säger till en av de som har oranga västar. De som är publikvärdschefer. Han kommer på en gång och jag säger vad jag sett. Publikvärdschefen vill veta vem som gjort det men jag vet inte det. Jag vill bara att det ska ageras på det jag sett. Den oranga västen går upp på läktaren och börja fråga runt i publiken. Efter ett tag har han identifierat den kille som kastat ölen. Publikvärdschefen ber en
(ordningsvakt?)i civila kläder hämta ölkastaren till trappan. Det är bra för då blir ölkastaren inte så utpekad dvs folk i oranga västar drar blickarna till sig och nu kunde ölkastaren resa sig och hänga med en kille i jeans utan att förlora ansiktet.
Jag står nere på plan och ser att de tre pratar. Sen ser jag att tre ordningsvakter i västar joggar mot trappan. Innan de hunnit upp ser jag att ölkastaren lämnar arenan.

Jag föreställer mig att ölkastaren har fått tillsägelse att gå för att han kastat ölen och han blir inte övertygad förrän han ser ordningsvakterna. Jag tycker att det var så bra. Bara genom att han fick lämna arenan har vi säkert kunna visa tio andra att det är dumt att kasta öl på folk. Man får inte det. Om man gör det får man inte vara med. Att bara säga till den här killen att man inte får är så onödigt, han vet det. Vad han inte kände till var konsekvensen. Nu vet han det också. Och förhoppningsvis flera andra. Och ytterligare andra kanske känner sig tryggare när de ser att det som händer följs upp. Om man stör eller förstör får man inte vara med. Då måste man gå. Ut från arenan eller ut från klassrummet. Det är konsekvensen. Inte straffet eller skammen, utan konsekvensen av handlingen. Så är det bara. För allas skull!


Din med, även de gånger du måste gå ut eller ditt barn eller din kompis.

Liten blir stor

Min förstfödde har flyttat hemifrån. Det kommer inte som någon chock, han har övat lite förut. Kleber har bott med sin pappa i Berlin och han har gjort lumpen.
Just lumpen är en sån tydlig gräns när ens son är vuxen. Staten sätter faktiskt ett riktigt vapen i handen på honom och utbildar honom till personskydd. De tror att han kan ansvara för andras liv.

Men när Kleber var bara några månader skickades

en sån där stor identifikationsbricka ut i en brun påse, det gjordes fortfarande 1984. Det var statens sätt att märka ut att detta barn ska en gång tjäna nationen. Jag gömde den där påsen och hade nog gömt honom också om det behövts.
Men när han gjorde lumpen för några år sedan insåg jag att han är vuxen nu. Pliktverket frågade inte mig nånting när de placerade Kleber. Att gömma honom kändes inte ett dugg aktuellt. Eller att få honom att undvika lumpen. Själv säger han att han vunnit på att få den utbildningen och att det känts som en satsning på honom att staten betalar människor för att han ska få leka i skogen, överlevnadsträna och vad de nu gör. Där.

(Bild: www.fotoakuten.se)

Jag blir lite sentimental
när jag tänker på den ljuva babyn han var.
När jag tänker på den fiffiga och kluriga lilla pojken
och den nyfikna tonåringen,som jag har haft,

Jag blir mer än lite stolt
när jag tänker på vilken
man han har blivit

Välgörenhet-för att rika ska må bra

Ofta ramlar jag och käre Filly in på rätt häftiga diskussioner. Det tackar jag honom för. Den näst senaste kom när vi såg Lasse Åberg, Oriflames grundare och SOS barnbyars representant göra reklam för Godel. Den reklamen väcker mitt proletariathjärta: de ser så jävla överlägsna ut! De sitter i en fåtölj av grönt skinn (british superiority) med ett medkännande leende på läpparna och VRÅLAR: Jag är oantastlig -jag är rik- världen är allt jag säger den vara.
Godel är en förfining av vad rika alltid gjort, när någon hustru eller kronprinsessa haft tid eller behov av att visa sitt stora samhällsengagemang. Välgörenhet. Tidigare bara på söndagar eller till jul eller när det passar dem, när de helt enkelt känner sig generösa.

"ÅÅÅÅH, vad härligt. Du är så generös!!! "
I Godels variant, en mer permanent och marknadsutsatt välgörenhet i form av ett aktiebolag. De sluga rika inser att vanliga svenskar (=vi som betalar skatt i Sverige) vill inte se fler uteliggare, tiggare och trasiga psykfall. Alltså blir svensken mer benägen att betala skatt, så att nån (staten eller kommunen) tar hand om dem som behöver få hjälp med livet och försörjningen.

Vill rika betala skatt? Neeej!

Vill rika ha välgörenhet? Jaaa!

Varför vara anonym skattedonator när man kan få tacksamhet och glädje direkt från de stackars handikappade?
Varför betala skatt så att Socialtjänsten har något att erbjuda de behövande utan att de ska behöva stå med mössan i hand?
Varför överhuvudtaget låta opartiska tjänstemän hantera människor som har problem med försörjningen?

Rika vill kontrollera välgörenheten och portionera ut där det behövs, enligt deras eget tycke. Sen kan de ju inte betala allt själva. Det måste den vanliga svensken göra, genom Godel eller insamlingar eller donationer. De rika nöjer sig med kontrollen och det är ju kanske inte mer än rätt? De har ju genom att vara rika bevisat att de lämpar sig bäst för, för ... ja, allt!?

Men jag - jag tycker det är hemskt.

Ja till välfärd, nej till välgörenhet.

Våga genomskåda överklasshobbyn - säg nej till välgörenhet.

Idag tre års saknad

Jag saknar min pappa. Bland annat för att ingen uppskattar min blogg som han skulle ha gjort.

Allt som finns
Är det som känns
Kärlek utan gräns


Ur: Robin Hood
Bild: Borgholms slott

Varför är svenskt kött alltid bäst?

Jag har i många år undrat varför svenska bilar, svenskt kött, svenska flickor, svensk kvalitet alltid är så himla mycket bättre än alla andra länders produkter. Jag måste erkänna att jag misstänker att slutsatsen att "svensk kvalitet är bättre än varje annan kvalitet" är uttryck för nånting annat än resultatet av faktiska undersökningar.
Vi har i flera år ätit brasilianskt kött, köpt på Konsum eller Ica eller nåt. Kvaliteten har varit hög och jämn genom åren och till ett alltid fördelaktigt pris jämfört med svenskt kött. Men jag har flera gånger undrat hur det kan vara så mycket billigare med dem, vad jag föreställer mig, långa transporterna från Sydamerika till norra Europa. Nu vet jag lite mer: att kostnaderna för uppvärmda stallar och kraftfoder till svenska djur är så kostsamma jämfört med fritt betande och strövande ko-klungor att kostnaden för båttransporten för packat kött inte vägs upp.
Dessutom såg jag på TV4 för länge sen en man som var köttinköpare i restaurangbranschen att svenskt kött till hemkonsumenter inte märks eller namnges med kön eller ålder. Dvs en slaktad gammal mjölkko eller en ungtjur? Vet ej, men det är ju SVENSKT!
Det skulle restaurangbranschen aldrig acceptera.
Brasilianskt kött är bättre än svenskt.
Japanska bilar är bättre än svenska.
Tysk kvalitet bättre än svensk.
Och nej- man får inte vad man betalar för.
Bilden: Ko med stora horn.

Att kunna säga: Där är jag född.

Nu börjar kartläggningen av min familjs historia.
Likt waldorfsskolan börjar vi med det som ligger närmast i historien. Min son Terry (täcknamn) är född här. Maria Bangata 17 på Söder.
Idag ska jag, Terry och min son Filly (täcknamn) gå över nya bron från Årstaberg och sen titta på Terrys födelsehus och sedan äta lunch ute. Det är underbart med lov.
Fortsättning följer då jag ska dra iväg till Flygargatan i Skarpnäck och Bondegatan på Söder innan detta är över. En tur till Orminge i Nacka blir det också även om ingen av oss är född där.
Mina barns fäder är födda så himla utsocknes att vi nog inte åker dit. Men jag kan ju visa på en skolatlas....

På banan!

Äntligen -
nu måste jag tänka alla tankar fullt ut. Nu ska de ut i dagsljuset. Sluta med att bara le i mjugg när nåt spån sagt nåt och tänka att "jaja lilla idiot, men det är ju så här...". Nu ska mina tankar bli synliga för kritiska läsare och okritiska. För intresserade och ointresserade, helt enkelt.
Jag är på bloggbanan och jag är glad för det.